1968. En nostalgitripp…

Till Nordkap med Fiat 125

-En nostalgitripp tillbaka till 60-talet Text och foto: Kjell Helgesson

I juni 1968 var det dags för ännu en Norgetur, denna gång med min första egna Fiat. Tidigare Norgeresor var 1960 då min far körde Mercedes, 1963 samma men med Volvo Amazon. 1966 var det dags för första ”egna” resan, då med en Austin 1100 (mellankoja) och 1967 med MG 1300, även den en ”mellankoja”.

En liten bakgrund till Fiat intresset

Innan jag berättar om Nordkapsresan vill jag gärna ge en bakgrund till varför den företogs i en Fiat 125.

Mina barndomsminnen innehåller inte så mycket Fiatbilar. Min far var väldigt bilintresserad och den första bilen som jag minns var en Ford Taunus, sedan blev det många Mercedes Benz modeller, 170S, 180, 190 och senare Volvo Amazon. 

Någon gång däremellan hade min far en Fiat 1800 som han köpte i början på 60-talet. Av någon anledning har denna bil fastnat i min hjärna. Kanske beroende på att det var med den bilen jag började övningsköra i 15-årsåldern. Vem kan glömma den fina instrumentpanelen med alla kontrollamporna och den fint spinnande sexcylindriga motorn? Efter ett par år bytte min far bort bilen mot en Volvo Amazon. Samma år tog jag mitt körkort. Eftersom jag ”övningskört” i flera år så tog det inte många dagar efter 18 årsdagen förrän körkortet fanns att hämta på posten. Det var inte alltid bättre förr, men medge att det många gånger var enklare! Jag fick naturligtvis låna Amazonen, men jag gillade inte bilens vägegenskaper, körde man för snabbt genom kurvorna gick bilen på tre hjul. Ett av bakhjulen var alltid i luften! Därför började jag fundera på att köpa en egen bil. Men först var jag tvungen att göra min militärtjänstgöring och under denna tid fick jag nöja mig med en Vespa. Efter en lång tid i militärkläder var det så dags att köpa en egen bil. Valet föll på en begagnad BMC Austin 1100, den så kallade ”mellankojan” och 1966 reste jag för första gången i egen bil till Norge. Dessvärre var kvalitén inte den bästa och en dag rasade växellådan samman. Då bestämde jag mig för att köpa en ny BMC 1300 MG hos den lokala försäljaren, det var ingen annan som ville byta in en bil med bara en fram och en backväxel!

Italiensk teknik lockade

Enligt engelsk tradition levererades även denna bil mer eller mindre i byggsats. Det som inte redan lossnat under transporten från England, skakade loss efter köpet. Trots allt en trevlig bil som jag 1967 reste till både Italien och Norge med men driftsäkerheten var inte den bästa. Eftersom jag alltid haft intresse för teknik började jag snegla åt italienska bilar.

Alfa Romeo och Lancia hade flera intressanta modeller men priserna var höga och återförsäljarnät och verkstäder var relativt få.

Blicken föll på Fiat, då Europas största bilkoncern, som var inne i ett expansionsskede med många nya attraktiva modeller, bland annat Fiat 124 som utsågs till ”Årets Bil i Europa 1967”. Fiat hade också ett väl utbyggt återförsäljarnät och verkstäder över hela landet. 

Dubbla överliggande kamaxlar i en bruksbil!

När Fiat presenterade sin nya modell 125 på våren 1967 vaknade mitt intresse. Ganska lik 124:an, men med en mycket intressant motor. En vanlig bruksbil med en twincammotor (DOHC), en sensation på den tiden! Även 125:an fick utmärkelser och utsågs till ”Årets Bil i Sverige 1967”. Efter att ha läst tester i både inhemska och utländska motortidningar bestämde jag mig och beställde i november 1967 en ny vit 125:a med röd inredning. Priset var 16 700 kronor. Tekniskt sett var det en mycket intressant bil. Motorn, konstruerad av den kände motorkonstruktören Aurelio Lampredi, var på 1608 cc och kvadratisk, dvs cylinderdiametern och slaglängden var samma, 80x80 mm. Den stora nyheten var de dubbla överliggande kamaxlarna (DOHC) driva av en tandrem.

Motore FIAT 125: DOHC……

 Växellådan hade 4 växlar, den 5-växlade kom inte förrän i Specialmodellen ett år senare. Med tanke på fartresurserna var bromssystem väldimensionerat med skivor på alla hjulen och servo. Elsystemet var också kraftigt tilltaget med växelströmsgenerator på 770 W. Vintern klarade bilen mycket bra tack vare ”nordiskt” värmepaket som nästan gav bastuvärme, dock litet svårt att justera. Hjulupphängningen bak med stel bakaxel och bladfjädrar var inte det bästa vintertid, men med ett par sandsäckar i skuffen fungerade det bra.

125:an var också en snabb bil, accelerationen 0–100 km/t var 12,2 sek, vilket var bättre än sportbilar som Triumph GT6 (12,8 sek) och Porsche 912(13,0 sek) Den senare kostade hela 31.700 kronor. En Volvo Amazon GT behövde 12,7 sek för att accelerera till 100 km/t. Idag verkar de här siffrorna ganska mediokra, men för 55 år sedan var det  mycket bra resultat. 

Nordkap, mandomsprovet?

Under vintern började jag och en kamrat planera för en längre semesterresa.

Jag berättade litet om tidigare Norgeresor och han blev intresserad av en tur till Europas nordligaste utposter och på midsommardagen 1968 startade resan norrut. Till Haparanda hade vi 140 mil och som delades upp på två dagar. 70 mil i Fiaten var inga bekymmer. Därefter fortsatte vi genom finska lappmarken upp till Utsjoki där en enkel pråmfärja tog oss över till norska sidan av Tanaälven. Nu var vi i Norge och där skulle vi tillbringa nästan 14 dagar innan vi åter var hemma.

Vi reste österut på Varangerhalvön, till Vadsö och vidare till Vardö, Norges östligaste stad. Vi tog även en tur upp till Båtsfjord.

Stort intresse för 125:an i Norge

Det fanns fortfarande ganska många äldre bilar på de norska vägarna och intresset för bilen var stort där vi stannade. Många norrmän var intresserade och motorhuven öppnades många gånger för att visa upp twincammotorn.

Min bil var förmodligen en av de första som passerat över Nordkalotten med undantag för de bilar som Fiat testkört i de nordligaste delarna av Europa.

Gränsen måste kollas! 

Resan företogs under de ”kalla krigets dagar”. Politiska spänningar mellan öst och väst var vanligen förekommande. Eftersom den ryska (eller sovjetiska som det var på den tiden) gränsen inte var långt borta bestämde vi oss för att studera den närmare.

Sagt och gjort, vi fortsatte ner till Kirkenes och tog oss därifrån fram på en mindre väg till gränsen som var stängd med en enkel grind. Innan vi hunnit ta några bilder kom en norsk soldat med gevär på cykel och meddelade att en bil med ”höga militärer” skulle passera gränsen. Enligt soldaten utbytte man ”noter” med varandra några gånger i månaden.  Han var noga med att vi inte fick fotografera just då. Han öppnade grinden, gjorde givakt, bilen passerade och efter en stund kom den tillbaka och grinden stängdes. Den unge soldaten var väldigt trevlig och sade ”nu struntar jag i om ni fotograferar!” och sedan cyklade han i väg med geväret på ryggen.

Vi tog några snabba foton och sedan blev det även full rulle med 125:an…det fanns ju trots att skyltar som upplyste om fotograferingsförbud. Förhoppningsvis har ”brottet” preskriberats efter alla år som förflutit. 

Tjälskott och midnattssol

Vädret var kallt och kyligt. Därför körde vi från Kirkenes och passerade ånyo Tana Bru, vidare över Finnmarken till Lakselv och färjeläget i Russenes där bilen lastades på färjan. På den tiden utgick färjan till Honningsvåg från Russenes genom Olderfjorden och Porsangerfjorden med ett kort uppehåll i Repvåg för att lämna och hämta varor. Efter en fin båttur var vi framme i Honningsvåg och Mageröya. Nu återstod bara att lyfta ur bilen från färjan!

Ja, det var en gammal färja där bilarna lyftes av och på. Som du ser på bilderna placerades ett par kraftiga trästolpar framför och bakom hjulaxlarna och sedan vinschades bilen av. Vilken modern bil med plaststötfångare skulle klara ett sådant lyft?

Nåväl, allt gick bra, bara något av stänkskydden tog skada. Efter en snabb titt i Honningsvågs centrum var det dags att ta sikte på Nordkapsklippan, 307 m.o.h.

Det var tidigt på sommaren och den smala grusvägen över ön var verkligen spännande med rejäla tjälskador och mycket lera. Men det gick bra både fram och tillbaka. Lagom till vår ankomst till Nordkapsklippan klarnade det mulna vädret upp och midnattssolen kunde beundras hela natten! Ibland har man tur.

Färjeturen åter till Russenes blev både snabbare och enklare eftersom den färjan var av modernare slag.

Västerut!

Från Russenes fortsatte vi västerut till Hammerfest med 7 000 invånare och en stor Findusfabrik med över 1.000 anställda. Här fanns också A/S Vinmonopolets enda butik på Finnmarken där man fick sälja vin och brennevin. I övrigt tittade vi på de sedvanliga turistattraktionerna.  Resan fortsatte därefter ner mot Alta, berömt för sin skifferbrytning och vidare till Tromsö med sin nya bro byggd 1960 och med sin längd på 1.016 meter var en av Europas längsta betongbroar. Vi åkte fjellheisen till Flöyfjellet, 600 m.o.h, med strålande utsikt. Ishavskatedralen var också sevärd, en modern formgiven kyrka, som invigts 1965.

Nästa anhalt var Narvik, även där tog vi fjellheisen till 685 m.o.h och beundrade den fantastiska utsikten över Ofotfjorden. Den stora malmhamnen var också intressent liksom Krigsmuseet.

Söderut, mot Oslo!

Nu började den långa resen söderut via Bodö, Mo i Rana, Trondheim och via Gudbrandsdalen ner till Kungliga Huvudstaden och sista övernattningen i Norge på Bogstad Camping.

Bogstad var en mycket internationell campingplats. Under kvällen kom det en italienare fram och tittade på Fiaten. Han tyckte naturligtvis det var roligt att se en sådan bil här långt uppe i Norden.

Eftersom vi hade texten ”Västervik-North Cape” på bilen hade han några frågor. Han skulle själv åka upp till Nordkap. Men han körde Ford Anglia ”Snedruta”. Vi beskrev vägarna, kurvorna, gruset och tjälskotten så gott vi kunde Genom rejält gestikulerande med händer och armar förstod han en del och skakade på huvudet. Hur skulle hans Anglia klara detta?

På morgonen drog han norrut och vi söderut mot Västervik. Huruvida han kom fram till Nordkap förtäljer inte historien, men vi kom hem.

600 felfria mil på fjorton dagar

Fiaten hade då på ca 14 dagar gått drygt 600 mil. En punktering på Finnmarksvidda var det enda ”felet” under resan. Min kompis hade inget körkort, så jag satt i förarsätet hela resan. 

Bilen blev dock inte så gammal eftersom jag gick och blev förtjust i den nya 124 Coupén. I september 1968 beställde jag en sprillans ny gul Coupé. Jag bytte sålunda ut 125:an mot en häftigare modell som passade en ung och framgångsrik (?) yngling bättre. Men det är en helt annan historia!

Livslångt förhållande till ”italienare” och Norge

Min 125: a blev starten till ett livslångt förhållande till italienska bilar, efterhand blev det tre stycken Fiat 124 Sport Coupé (-69, 71- och -75 års modeller) Fiat 600, Fiat 127, 850 Sport Coupé, 850 Special, 850 Sport Spider, Lancia Beta Sedan, Lancia Beta HPE, Lancia Prisma, Alfa Romeo Alfetta , Alfa Romeo Giulietta, Alfa Romeo 156, Fiat barchetta  och dagens bruksbil Alfa Romeo Giulietta 1,4 TCT. 

Även mitt förhållande till Norge och blivit livslångt! Nästan varje år sedan 1960-talet har det blivit en eller flera turer till Norge.